legendsofbrill.blogg.se

George drog ihop ögonbrynen som om han funderade väldigt mycket på det som Max hade sagt.

"Yes, but I will want that gift before she gets the hat. Tell her that I will bring her the most beautiful hat I can find and she will get it once I get a present! Grown up should also get gifts, just like Tatiana got." Sa han lite allvarligt innan han log och rufsade till pojkens hår. Han var otroligt gullig, en pojke med största hjärtat och snart skulle han förhoppningsvis även ha plats för Arabella.

"I hope we will soon be able to go home to you and our kids, we miss you so much." Han kramade om Max tillbaka och placerade en lätt puss mot hans kind.

Synen av Max lycklig fick henne att le men hon fick snabbt fokus mot Milo igen och gav honom ett kärleksfullt leende. Som hon älskade den mannen.

"Well one of the Donnas is only yours." Mumlade hon mjukt till honom. "I've missed you." Även Jasmine hade saknat honom otroligt mycket, Max vägrade erkänna det men hon var säker på att pojken till en del saknat honom också. Bara att han var för envis för att erkänna det.

När dottern försvann såg han lite förvånat efter henne men även han log och skakade på huvudet, deras lilla ängel var inte bara en ängel. Han hade väntat på den sidan, alla hade en mörk sida och det verkade som Danis lilla sida hade kommit fram.

"Oh he will." Skrattade han och skakade lite på huvudet. "She reminds me of you." Flinade han retsamt mot henne.

Arabella hade verkligen inte gett upp hoppet men för stunden hade hon svårt att riktigt se förbi det mörka moln som omringade henne. Visst var Max bara ett litet barn men barns känslor var minst lika verkliga och viktiga som vuxnas, minnena av en mor som inte gav honom den kärlek han förtjänade riskerade att följa med honom resten av livet.

"I know I need to be patient.." Sa hon tyst och stirrade därefter mot vinflaskan, så snart Vanessa reste sig upp tog hon den mot läpparna och klunkade i sig. Frågan var hur mycket tid det fanns, hon kunde inte följa med tillbaka längre då hon inte hade någon i Tristans kungarike mer än sin son. Om hon inte lyckades komma lite närmare honom innan de lämnade fanns risken att hon aldrig skulle lyckas.

"You are a strong woman, not many would be able to do that." Sa hon ärligt, att stanna även om man inte kände sig helt accepterad. Hon hade inte kunnat göra det. "But the kids adore you." Det kunde alla se, även om hon bara varit där en kort tid var det något hon sett på endast ett par sekunder i deras närhet.

"She's pregnant with his child." Sa hon plötsligt, hon hade inte pratat om den punkten med någon. Tatiana visste förmodligen om det men henne kunde hon ändå inte prata med i den stunden, Donna var hennes vän och det kändes bara inte rätt.

"And they are so happy. And I can't stop myself for hating them right now, I know it's wrong. But it's not fair that he gets to be happy." Det var omoget och idiotiskt, men hon hatade Milo otroligt mycket i stunden. För att han kunnat gå vidare och börjat älska någon så snabbt. Även om det gått ett par månader var det ändå snabbt, det var som om han bara lagt henne bakom sig och fortsatt utan henne, utan problem.

"But I also love him."