It's more complicated than that
Han gillade inte hur hon verkade beskylla sig själv. Medan George helt och hållet skyllde allt på Milo, skyllde Arabella allt på sig själv. Varför kunde de inte bara se att ingen utav dem var oskyldig, men att ingen heller besatt all skuld? Sorgset såg han på henne, men vände sedan bort blicken. Ingen av dem hade frågat hur det faktiskt gått till, de hade bara antagit att han hoppat i säng med Donna så fort han fick chansen. Antagligen trodde de också att han gjort det redan innan han och Arabella gjort slut.
"It's more complicated than that." Suckade han slutligen fram och vände tillbaka blicken mot henne. "You didn't drive me into her arms. What has happened between me and Donna... It has nothing to do with you. I didn't start loving her because you treated me badly. So please just... Stop blaming yourself. I didn't go to Donna because of you, and our son didn't die because of you."
Detta var första gången han faktiskt nämnde sonen han förlorat. När det kom till den pojken hade han stängt av alla möjliga känslor.
"You are a wonderful person. You made a few mistakes here and there, but we all do. It doesn't make you a bad person, it doesn't make you the one to blame, and it doesn't make you..." Han suckade och såg bort. "It doesn't make me care for you any less."
Tatiana såg på då han drog sig upp ur badkaret, och leendet försvann. Det var faktiskt syn, för även om hon inte planerat att röra, hade hon verkligen inget emot att se. Han var en stilig man, med en helt fantastisk kropp. Trots att han suttit inlåst ett antal månader.
"And I like it when you beg for me... But that never happens, does it?" Sade hon, lite smått retsamt. Han gillade då hon bad på sina bara knän, men han avskydde den bara tanken av att göra något liknande själv. Hon suckade, rörde sig fram till honom och lade händerna mot hans bröstkorg.
"Will you just take it easy for a moment?" Han var så bitter, så stressad. Fortsatte han såhär skulle hans vackra ansikte fyllas med rynkor. Deras rum skulle inte gå någonstans, de hade ingen brådska. Och detta rummet var ju betydligt större än det han varit inlåst i...
"God George... I want you, and I know you want me. Stop pretending and just take me." Suckade hon där efter fram, nästan lite uppgivet, innan läpparna pressades mot hans. Hon ville inte hålla på och spela spel, inte nu. Varför kunde de för en gångs skull inte vara ett normalt par, som helt enkelt var otroligt glada över att äntligen vara tillsammans igen?
Written By Natalie