legendsofbrill.blogg.se

Det kändes som hon inte var tillräckligt, män som honom gick för kvinnor som Donna. Att han börjat älska henne var ett under och sådana under hände bara en gång. 

"I'm not trying to make it seem like that, but it feels like it." Viskade hon fram, allt verkade så lätt för honom. Han skojade som om inget hade hänt, verkade emellanåt inte ens bry sig. Därför kändes det som han gått vidare helt och hållet, för hur kunde han annars vara så obrydd? 

Att höra hur dåligt han mått gjorde ont i henne och hon insåg att hon aldrig ens frågat hur han hade tagit deras sons död eller hennes för den delen, hon hade antagit att han direkt funnit tröst hos Donna och därmed inte behövt sörja - inte henne i alla fall. Så fel av henne. Hon gav ifrån sig en tyst suck och slog skamset bort blicken när hon insåg hur trångsynt hon varit.

"I didn't know that." Mumlade hon tyst och tvingade sig åter att se på honom. Försiktigt lyfte hon handen och smekte den över hans kind, hon hatade att se honom ledsen och hon hatade ännu mer att hon fått honom att bli det. 

"I'm sorry.. I shouldn't have accused you." Det hade varit korkat av henne men förhoppningvis förstod han varför hon hade gjort det. "I'm just afraid Milo.. To even go back." Sonen fanns där men behövde han ens henne efter all denna tid? Visst han ens om att hon levde? Och även om han visste, såg han Donna som sin mor? Hon skulle för evigt vara tacksam för vad Donna gjort för Max och för de andra, men hon var samtidigt livrädd att där inte längre var någon plats kvar för henne.

"But the things is.." Handen forsatte att smeka hans kind försiktigt. "If there is even the smallest chance.. Then I can't give up." Så om han inte ville behövde han ta död på det, annars skulle hon kämpa tills där inte fanns någon chans längre. För hon tänkte inte bara sitta på röven och se sin älskade glida ifrån henne.

Tyrion hade tyckt det var otroligt skönt när de lämnat alla, han orkade inte av mer drama. Under morgondagen behövde han tala med sin bror och se till att han inte gjorde något mer dumt för han ville inte riskera att han blev dödad. Sen behövde han tala med George och Tatiana för den delen, för även om han ville hjälpa dem kunde han inte kasta ut sin bror och han behövde välja familjen före. Efter allt Lionel gått igenom kunde han inte vända ryggen till honom.

När de kom in till rummet såg han mot dottern direkt och log, hon var otroligt söt där hon låg. Han hade en känsla av att hon försökte ta sig till Stephan först men sedan gått hit - Stephan var ju hennes lilla hjälte. Men han var glad att hon låg där i sängen och han hade inget emot att ha henne hos sig. Mjukt smekte han handen över hennes ben i lugnande rörelser för att visa att han var där.

"She probably had.." Mumlade han tillbaka, det var ofast då hon sökte upp dem.

"And she can't be to angry at here favorite dadda to long.." Han hade en känsla av att Stephan hade lovat att han inte var sur på henne för annars skulle hon nog varit ursinnig än.

"But we have to speak to her about that, she can't go and blame me for things like that. She has to understand that I'm doing what I have to." Han tyckte inte helt om att barnen direkt blev sur på honom vid minsta lilla bråk, alla andra var oskyldiga och han behövde bli hatad. Det var inte första gången. Men han behövde Claire med sig, för att visa att det inte endast var hans ord.