Give her a chance
"Oh don't worry kiddo." Sa George snabbt då Max såg skamsen ut, det hade inte varit hans mening att få Max att skämmas över det. "But once you meet my dear daughter again you can tell her that she will get a hat when I get a present!" Leendet spred sig över hans läppar, inget kunde få honom att le som hans barn och hans syskonbarn. Det var när hans mjuka sida kom fram, den som annars knappt existerade. De som inte kände honom blev oftast förvånade över den vilket var exakt vad Tyrion blev, man kunde se att han stod och sneglade lite undrande mot dem.
När hans arm lades runt henne lutade hon sig in och placerade en snabb kyss mot hans kind innan hon sneglade mellan barnen, Max verkade i alla fall lycklig i sin morbrors armar. Hon hoppades att han kunde sakta öppna upp sig med för Arabella för hon ville inte att han ångrade sig när han blev äldre, även om han inte såg det nu var hon säker på att han skulle vilja känna sig biologiska mor när han blev äldre.
"It looks like our daughter is liked." Alla barn utom Danielle och Andrea var samlade, men Andrea stod vid Danielles sida som alltid. "She got her charm from her mother, and her beauty." Retades hon i hopp om att han skulle le.
"Your mother is right, sweety. And she loves your hair and you also. They are just curious, give her a chance." Han hade aldrig sett dottern vidare svartsjuk men nu var det tydligt, ännu mer likheter mellan kusinerna.
Arabella hade inte hört Vanessas historia men att hon varit gift med Stephan förvånde henne, hon var en extremt vacker kvinna så varför hade hon valt att gifta sig med en äldre? Hon frågade inte utan valde att lyssna på henne istället.
"I'm just afraid that he won't let me in." Viskade hon fram, hon orkade inte att förlora honom också. "Milo is the love of my life and I've lost him. I can't lose both of them. I don't think I can handle it." Hon hade redan förlorat ett barn, att förlora ännu ett var ren tortyr. Aldrig hade hon kunnat föreställa sig det livet, där hon inte ens visst om hon fick chansen att se sin son växa upp eller inte.
"I haven't been the best mother to him, not as I should. And I'm afraid that he won't forgive me for that. Not now that he has another mother that gives him all that love that I should have given him." Hon önskade innerligt att hon inte blivit så pass självisk, att hon älskat sonen som han förtjänade att älska.
"And it's hard to be out there, seeing them all together. I've never felt so misplaced before." Sorgset studerade hon Vanessa. "But I'm grateful that you are keeping me company even if you don't even know me. I wouldn't want to hear my brother talking about that it's all Milos fault when it's not. I love him, but he can't see his family faults. Only others."
written by elisabeth